”Vi har inte ens vapen så det räcker åt alla”

Nyheten uppdaterades 2012-03-24 11:38

GUVECCI Vinden tjuter och överröstar allt. Det råder en genomträngande kyla som får fingrarna att domna. Snön ligger fortfarande kvar fläckvis, där solens strålar ännu inte nått fram.

Muhammed från tillhör en grupp ur Fria syriska armén () på runt 50 man som dagen innan drivits ut av en övermäktig regeringsarmé och tvingats omgruppera. Tidigt på morgonen väcks han och hans kamrater av sina vaktposter som berättar att 3000 regeringssoldater anfaller med tunga kulsprutor, granatkastare och raketer understödda av stridsvagnar. Rebellerna får order om att överge byn, .

–Vill ni se Syrien? Jag ska visa er Syrien, säger Omar Mukhtar, en syrisk flykting i 60-års åldern från Latakia, som varit i Turkiet sedan i augusti förra året, och hoppar in i vår bil.

Han är någon slags ledare i ett av de största flyktinglägren i . En halvtimme senare kommer vi fram till en liten by där vi lämnar bilen och börjar gå. Terrängen är oländig: såphala bergknallar, smala stigar, branta uppförsbackar, leråkrar och en obarmhärtig vind som biter i kinderna och ansiktet. Efter att ha promenerat i en rask takt kommer vi fram till en skylt som på turkiska och arabiska talar om att det är förbjudet område.

Vi tvekar, bortom skylten går en grusväg och en bit uppe på en höjd syns ett vakttorn och nedanför vägen ligger en skog: Törs vi verkligen fortsätta?

–Ni kan inte vända nu. Vi är nästan framme. Jag, Omar Mukhtar, är ju med er! Ni behöver inte oroa er, säger vår guide.

Innanför ser vi en lägereld där några skäggiga män sitter och värmer sig; ett blått tält, ett värn med sandsäckar och ett vitt och några branta stigar, bara några hundra meter från vakttornet, som visar sig vara turkiskt.

En ung man, Jamil från Latakia, som hoppade av den syriska regeringsarmén för sex månader sedan, och som ser något äldre ut än sina 21 år med sitt skägg och rufsiga hår, berättar hur hans grupp på 50 män snabbt insåg att de med sina kalasjnikovs inte kunde bjuda den syriska armén motstånd utan till slut fick överge den lilla byn som normalt bebos av runt 1500 invånare. Nu var det inte många kvar, mestadels gamla och sjuka, resten hade flytt för några månader sedan. Så det kändes inte allt för smärtsamt att lämna byn eftersom den ändå var i det närmaste var övergiven.

Jamil berättar att det som fick honom att ansluta sig till den Fria syriska armén var att det gick upp för honom att regimen slog till mot syriska folket och inte mot beväpnade gäng.

–När vi kom fram såg vi att det var obeväpnade demonstranter som krävde reformer och rättigheter och inga beväpnade gäng, berättar han.

Och nu slåss han för att störta regimen och president al-Assad.

En av Jamils kolleger är Abu Ali, 31, även han från Latakia. Han var den ende som blev allvarligt skadad den 2 mars, när hans grupp fick dra sig tillbaka från Ayn Beyda. Han sitter på en madrass i ett grått och har alldeles nyss skrivits ut från sjukhuset. Han hade bara deltagit i striden ett par timmar när en granat slog ner en meter framför honom. Splitter träffade honom i magen. Hade han inte haft ett patronmagasin hängande just där hade han inte överlevt.

Han pekar på magen och gör en gest som när något gått mitt i tu för att visa hur magasinet gick sönder när det träffades. Han slogs medvetslös. Hans kamrater bar honom över gränsen in i Turkiet där en ambulans förde honom till sjukhus.

Normalt är det han själv som brukar föra skadade och flyktingar över gränsen. Abu Ali har tappat räkningen på hur många flyktingar han hjälpt men tror att det rör sig om närmare 5000. Alla gränsövergångar är ett slags livlina för den syriska befolkningen. Dels förs människor ut ur Syrien den vägen, dels förs medicin och förnödenheter in den vägen.

Abu Jamal, 19 år, som hoppat av den syriska armén och gått med i FSA berättar att situationen för befolkningen inne i vissa delar av Syrien är desperat:

–Förra veckan kom en saudisk affärsman och gav oss 10 000 dollar att köpa vapen för. Men det finns så många familjer utan mat och bränsle att vi fick köpa förnödenheter åt dem i stället.

Abu Ali säger att FSA lider brist på vapen:

–Vi har bara skjutvapen i form av jaktgevär och AK-47:or och inte ens så att det räcker åt alla.

Men han tvivlar inte en sekund på att dagar är räknade.

Fotnot: Namnen på soldaterna i artikeln är fingerade.

Källa: SvD - Startsidan

Lämna gärna en kommentar