Vårdvalet slår undan fötterna för allmänmedicinsk forskning!

Nyheten uppdaterades 2011-10-11 17:50

Den vetenskapliga allmänmedicinen är grunden för god kvalitet i och . En primärvård som saknar och riskerar i längden sin egen trovärdighet.

Inom , liksom inom hela hälso- och sjukvården, ökar kraven på evidensbaserat handlande i syfte att hålla hög kvalitet, god ­patientnytta, kostnadseffektivitet och hög patientsäkerhet. Evidensbaserad medicin (EBM) har setts som vägen att sprida forskningsresultat och styra ­vården mot mer evidensbaserat handlande. Men implementeringen av EBM har inte varit så enkel. Det behövs en praktikbaserad forskning för att få en forskningsba­serad praktik [1]. Det behövs evidens framtagen i den kontext där resultatet ska användas, och det ­behövs bred forsknings- och utvecklingskompetens i den verksamhet som ska bedrivas evidensbaserat.

Allmänmedicin är en ung specialitet som utvecklats som akademiskt ämne sedan tidigt 1980-tal, då den första svenska professuren inrättades. Jämfört med andra specialiteter har allmänmedicin en låg andel forskarutbildade läkare, och detsamma gäller för andra professioner inom primärvården. Det har dock skett en stadig utveckling med ett ökande antal publikationer och antal disputerade allmänläkare [2, 3].

Det finns få arenor för att sprida och diskutera allmänmedicinsk forskning. Medicinska riksstämman är en av dessa. Vi är därför bekymrade över att det i år varit en kraftig nedgång i an­talet inkomna abstrakt. Det brukar presenteras åtta–tio fria föredrag och ett trettiotal postrar inom allmänme­dicin, men i år har det endast inkommit elva bidrag.

Vad beror minskningen på? Uttrycker den ett generellt sjunkande intresse för att medverka vid medicinska riksstämman? Det bedöms kanske vara mer meriterande att åka på internationell kongress för dem som är forskningsaktiva. Eller är nedgången ett uttryck för att forskningsaktiviteten i primärvården minskar och/eller att de som bedriver forskning inte har möjlighet att presentera den?

En fråga som väcks är om ökade krav på sjukvårdsproduktion till följd av tränger undan möjligheter att bedriva forskning och systematiska utvecklingsprojekt i primärvården. Om så är fallet bör vi ta signalen på stort allvar. Med de krav som ställs på evidensbaserad praktik och hög patientsäkerhet måste forskning och utveckling kontinuerligt vara en naturlig del av vårdens verksamhet. En primärvård som saknar forskning och utveckling riskerar i längden sin egen trovärdighet. En primärvård som sänker sin kvalitet försämrar på sikt förutsättningarna för hela hälso- och sjukvården.

Svensk förening för allmänmedicin () har tagit fram ett förslag (se faktarutan här intill) för hur vi anser att forskning och därtill hörande uppdrag bör hanteras och finansieras inom vårdvalssystemen för att möjliggöra allmänmedicinsk forskning och utveckling inom det nya vårdorganisatoriska system som vårdval utgör.

SFAM presenterar sju viktiga punkter som bör ingå i avtal om vårdval:

• Forskningsmedel (dvs medel för arbetstid och övriga projektkostnader) och medel för att ersätta handledningstid bör finnas centralt inom landstinget/beställaren och vara konkurrens-neutralt (sökas och utdelas på lika -villkor oavsett offentlig eller privat -anställning).
• Forskningsmedel och medel för handledning ska finnas att söka för projekt och deltidstjänster som doktorand och postdoc. Medlen kan anknyta till -projekt under läkares grundutbildning, -ST-uppsatser, doktorandarbeten och docentmeritering
• Ersättning för vetenskaplig handledning ska ligga på samma nivå som -ersättning för andra externa uppdrag. För ett ST-arbete som omfattar 10 -veckor beräknas i genomsnitt 20 handledningstimmar.
• Arbete med nationella uppdrag ska uppmuntras genom att landstinget/beställaren ekonomiskt premierar enheter som i samarbete med landstinget/-beställaren avstått från medarbetare för nationella uppdrag. Ersättningen ska vara lika för offentliga och privata enheter. Ersättning för arbetad tid bör betalas av uppdragsgivaren, t ex Socialstyrelsen.
• Vetenskapligt arbete bör efterfrågas och rapporteras årligen i verksamhetsrapport. Lämpliga mått är antalet publicerade artiklar, abstrakt vid kongresser, deltagande i nationella och inter-nationella kongresser, deltagande i -expertgrupper (t ex SBU, Läkemedelsverkets workshop, Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket, -Socialstyrelsen) och nationella råd.
• Mått för handledning av studenter bör även ingå i årsrapport, t ex antal handledda studentdagar (läkarstudenter, sjuksköterskestudenter m fl).
• SFAM:s långsiktiga mål är att andelen disputerade allmänläkare ska uppgå till samma nivå som för andra specialister (för närvarande ca 30 procent), och om tio år (2019) bör 10 procent av allmän-läkarna vara disputerade.

Referenser
1. Nilsen P. Praktikbaserad forskning kan ge forskningsbaserad praktik. Klyftan mellan forskningsresultat och vårdnytta måste ­överbryggas. Läkartidningen. 2011;108:1672-3.

2. Håkansson A, André M, Björkelund C, Borgquist L, Holmberg S, Kristianson R. Allmän­medicinsk forskning växer – men tillräckligt snabbt? Läkartidningen. 2006;103:1968-71.

3. Thorn J, Samuelsson E, Wändell P, Håkansson A, Svärdsudd K, Borgquist L, Björkelund C. ­Läget för svensk allmänmedicinsk forskning. Inventering av större forskningsprojekt och deras finansiering. Läkartidningen. 2008;105:2778-80.

Sara , med dr, Växjö, sara.holmberg@vaxjo.st

Malin André, , Uppsala

Carl Johan Östgren, professor, Linköping

Cecilia Björkelund, professor, Göteborg

Eva Samuelsson, docent, Umeå

Hans Thulesius, docent, Växjö

Patrik Midlöv, docent, Lund

Anna Nager, med dr, Stockholm

Peter Engfeldt, professor, Örebro;

författarna utgör ­forskningsrådet inom Svensk förening för allmänmedicin

Källa: Mynewsdesk news release

Lämna gärna en kommentar