Slutsats #1: Stoppa sparandet – rädda liv

Nyheten uppdaterades 2011-10-24 12:16

Nacka, mars 2011.

I efterhand kan inte svara på vad som hände. Hon vet inte varför hon försökte ta sitt liv och ingen har ställt frågan. Inte inom i alla fall.

Fatimas pojkvän bar henne i famnen sista biten till sjukhuset i Nacka. Utanför stod två sjuksköterskor och skakade på huvudet: ”Vi tar ­inte emot akutfall.” Han körde ­vidare.

Efter en natt på Sankt Görans ­psykakut skrevs Fatima ut. Sedan var det tyst.

I två månader.

När jag nu träffar Fatima säger hon: ”Jag trodde aldrig att jag skulle hamna där.”

Fatima är en av hundratals människor jag talat med om svensk . Jag har läst närmare tusen mejl. Med hjälp av dem, Moa, Mikael, Solveig, Jan, Kristina, Berit, Maria och många, många fler har en bild vuxit fram som jag vill beskriva så här:

1. Väntrummet. Tusentals personer befinner sig i psykiatrins väntrum, men syns inte i statistiken.

2. Glappet. De svårast ­psykiskt sjuka skrivs ut från sluten avdelning men öppenvården klarar inte att ta hand om dem.

3. Mörkertalet. Alla inom ska anmälas till ­Socialstyrelsen. Men myndigheten är övertygad om att det ­inte sker.

4. Uppgivenhet. Sverige har nollvision mot självmord, men inom vården tycks uppfattningen råda att de inte går att förhindra. Oroliga anhöriga tas inte på allvar.

5. Sängbrist. Sedan 1980-­talet har nästan nio av tio sängar ­försvunnit från psykiatrin till förmån för en öppenvård som aldrig hinner ikapp.

Väntrummet.

Göteborg, september 2011.

”Det känns som man måste ta livet av sig för att få hjälp”, säger Moa, när vi möts i hennes lilla enrums­lägenhet. På bordet ligger nio olika förpackningar, hon vet ­inte vilka tabletter som funkar ihop med vilka. I somras hamnade även hon på akuten ­efter ett självmordsförsök. ­Läkaren erbjöd fem minuter av sin tid och ett nytt recept.

I augusti i år väntade 5 840 vuxna och 2 799 barn på ett första besök inom psykiatrin. Bara för att sedan få en ny kölapp för ­vidare utredning eller behandling. Hur många som står i den kön är okänt. Det finns ingen som räknar dem.

I väntan på vård erbjuds de piller: ångestdämpande, antipsykotisk, sömntabletter, stabiliserande, lugnande. Inte sällan flera olika samtidigt.

Frågar vi politiker, landstingen och intresseorganisationen Sveriges kommuner och landsting, SKL, blir svaret att köerna till psykiatrin minskat. Men de siffrorna berättar inte hela sanningen. 

Systemet har gjort att vården lägger all energi på nybesöken. Bara de landsting som ­klarar målen belönas. 

”Vi tvingas fuska med väntelistor.

Jag tycker att hela systemet är fel.”

Enhetschef inom ­psykiatrin.

Glappet.

Trollhättan, februari 2009.

Klockan var halv åtta på kvällen när Åsa gick ut från den avdelningen på NÄL i Trollhättan. Det senaste året hade hon bott mer där än hemma. Hon fick standardfrågan om självmordstankar, nekade och kunde lämna avdelningen.

Dagen efter hittades Åsa död under en bro några ­kilometer från sjukhuset.

Åsa blev 24 år. Hennes pappa Jan säger:

”Det är en skamfläck för vården att ­behandla patienterna från den slutna psykiatrin på det sätt som sker. Åsa kunde få ­vänta fyra – fem veckor innan hon kom till ­öppenpsyk.”

Min bild är att anhöriga ­lämnas utanför. Oro viftas bort.  När Marias mamma, 66-åriga Karin, skrevs ut från Löwenströmska sjukhuset i april förra året vädjade barnen: låt det ­inte bli ett glapp.

Karin fick en läkartid till midsommar. Ingen eftervård eller uppföljning. I augusti blev ångesten för svår, Karin uppsökte psykakuten, men fick inte stanna. En vecka senare hittades hon död i sitt hem, förgiftad av receptbelagd medicin.

Mörkertalet.

Förra året lex Maria-anmäldes 364 självmord inom psykiatrin. Det motsvarar ett självmord varje dag. Men Socialstyrelsen är över­tygad om att mörkertalet är stort.

Frågan är känslig. Någon ­information om vilka sjukhus som utmärker sig lämnas inte ut.

– Jag vill inte peka ut någon, då kanske de slutar anmäla, säger en av Socialstyrelsens utredare som granskat .

Uppgivenhet.

Helsingborg, mars 2010.

På morgonen sms:ade Kenneth sin familj: ”Tack för allt”. Ännu en gång slog systern larm.

Kenneth blev 32 år. dog i ett badrum på den slutna ­psykiatriska avdelningen på på Helsingborgs lasarett. I journalerna står inte ett ord om någon strukturerad bedömning av självmordsrisken eller de ­an­hörigas varning.

Chefsöverläkaren konstaterade:

”Händelsen har inträffat tidigare i liknande form och skulle kunna inträffa igen.”

Varje månad begår en till två personer själmord inne på en slutenvårdsavdelning. Inte ens där är de sjuka säkra.

Trots att Socialstyrelsen i skarpa ordalag säger att självmorden på avdelning måste­ upphöra tycks det råda en ­allmän uppfattning inom psykiatrin att självmorden inte går att förhindra.

Vården förklarar ofta självmorden med att de missbedömt risken, eller att det är integritets­kränkande att vaka över en patient­ dygnet runt.

Men landets främsta expert på självmordsprevention kallar det bortförklaringar.

”Det vore bättre om psykiatrin erkände att det handlar om ­resurser. Antingen har vi en vård som tar hand om människor eller så fortsätter vi att ­bara medicinera.”

Danuta Wasserman, professor i suicidologi på Karolinska institutet.

Sängbrist.

, september 2011.

Efter 33 år inom psykiatrin i Växjö har fått nog. Beslutet att säga upp sig är svårt.

Hon älskar arbetet. Har alltid varit positiv till den förändring som svensk psykvård genomgått.

Tills nu.

”När vi blir tvungna att skriva ut våra svårast sjuka patienter för att det inte finns plats då klarar inte jag att balansera patient­säkerheten, personalansvaret och det ekonomiska ansvaret längre. ”

Solveig Svensson var 19 år när hon började som mentalskötare på sjukhuset i Växjö. Då hade svensk psykvård över 30 000 slutenvårdsplatser och så såg det ut en bra bit in på 1980-talet.

I dag finns 4 500 sängplatser kvar.

I och med psykiatrireformen 1995 skrevs tusentals patienter ut från svenska mentalsjukhus. En stor del av ansvaret flyttades över på kommunerna och psykiatrin specialiserades. Sedan dess har förvandlingen fortsatt i rasande takt.

”Människor dör i dag för att det inte finns tillräckligt med platser i slutenpsykiatrin.”

Vagnhammar, NASP.

Solveig Svensson är inte den enda som tycker att gränsen är nådd. Och flera landsting tvingas nu öka antalet sängar igen på grund av svåra problem med överbeläggning.

Ändå fortsätter nedmonteringen av svensk psykvård.

I Blekinge försvinner 7,9 miljoner kronor nästa år från en ­redan bantad budget. Lösningen: färre platser inom slutenvården.

I Sörmland läggs BUP-mottagningarna i Strängnäs, Trosa och Gnesta ner. Det gör även flera öppenpsykiatriska mottagningar. Sammanlagt försvinner 18 slutenvårdsplatser.

Av 21 landsting svarar sju att de räknar med nedskärningar och besparingar nästa år. Lika många uppger att de inte kan ge något svar eftersom budgeten inte är spikad.

Hur ska det gå för Fatima?

Det har gått tre år sedan hon fick remissen till en neuropsykiatrisk utredning. Men inget händer. Utan diagnos ingen hjälp. Bara ett nytt recept och några snabba frågor en gång i halvåret.

I tre år och sex månader har hon väntat på den neuropsykiatriska utredningen som ska ge henne en diagnos.

– Man kommer till en punkt när man inte orkar längre, säger hon.

Källa: Aftonbladet: Sveriges nyhetskälla och mötesplats

Lämna gärna en kommentar