”Jag hade inte ett skäl att leva”

Nyheten uppdaterades 2012-03-25 9:41

Camilla kommer direkt från Let’s dance-träningen. Vi hamnar på en italiensk krog på Östermalm där det är lugnt och nästan kyligt trots den första vårdagen. Hon skojar om sin vikt och att hennes danspartner Tobias Karlsson är så smal att ”mitt ena lår täcker honom”.

– Om jag vinner? Ja, åtminstone över mig själv. Men det är klart att jag vill vinna. Jag vill alltid vinna! Från att inte ha gått mer än 50 meter i veckan har jag nu rest mig upp. Jag har inte dansat pardans sen 1988 när jag gifte mig. och ett påmålat leende ska driva mig.

Camilla Henemark, som nästan alltid kallas skandalomsusad, konstaterar att hon väger 96,2 kilo, är en ogift kvinna närmare 50 år som försöker sig på en comeback.

– Det är inga rosa kanter längre. Varje steg man tar ses med både ålders- och eftersom man ska vara ung, smal och vacker. Men är det något jag kommer vinna så är det antal tappade kilon för jag har mest att ta av.

Trots att hon varit djupt deprimerad och kravlat sig upp ser hon sig absolut inte som stark.

– Nej, jag trodde jag var stark tills jag gick sönder och kraschade hårt. Nu är jag medveten om hur bräcklig och skör jag är. Skinn på näsan betyder inte osårbar.

Camilla Henemark blev till för att hennes mamma jobbade som frisör i England och träffade en nigeriansk man. Strax före förlossningen flyttade hennes mor hem. Men många år innan dottern kom till världen var mamman med i en danstrupp som uppträdde på kasinon runt om i Europa.

– Mamma är så glad att jag ska dansa. Det här är hennes dröm. Vi har haft ett par tuffa år men har hittat tillbaka till varandra.

Visst träffade Camilla Henemark pappa advokaten i England då och då men hon växte upp med sin mor. I början gick det bra i skolan med höga betyg. Men hon kunde sitta och drömma och kom aldrig i tid. Trots att hon hade underkänt i alla ämnen i nionde klass blev hon elevrådsordförande och kom till skolan lagom till lunch.

Camilla Henemark flyttade in i ett kollektiv när hon var 16 år, började på Kulturamas teaterlinje och funderade på att bli skådis. Exhibitionist var bara förnamnet.

– Jag älskade att stå på scen oavsett vad jag gjorde. För mig var friidrottsarenan också en scen, tunnelbanans stång i mitten en och bastun en läktare där jag hoppade runt.

Modedesignern Sighsten Herrgård från upptäckte henne och vips blev hon modell under en tid då det var ovanligt med mörka modeller på visningarna. Hon drev även modellagenturen Zoo Models.

I samma veva började hon som bakgrundssångerska i Per Cussion All Stars. En kväll i mitten av 1980-talet såg hon Barbie (alias Alexander Bard) och bildades Army of Lovers.

Snabbt förvandlades hon till La Camilla med internationella hits som Ride the bullet och . Dessutom var hon snart på omslaget i brittiska trendmagasinet i-D.

Både modell- och rockvärlden, är inte det drogvägen till undergång?

– Jo, jag är en överlevare och skulle egentligen inte sitta här. Jag kan vakna upp och tänka ”just det, jag är kvar”. Det är många gånger jag legat berusad i badkaret, sjunkit ner och vaknat till av en kallsup. Men jag hade lika gärna kunnat dö. Man bränner livet i båda ändarna när man lever som artist.

Camilla Henemark har sedan Army of Lovers-tiden tapetserat löp efter löp. Kvällstidningarna har alltid älskat henne och när jag läst igenom artiklarna med krigsrubriker får jag en känsla av att här sitter ett pr-geni. Det värjer hon sig mot.

– Nej, jag är fullständigt clueless. Min pr-strategi är all over the place men det har uppenbarligen funkat.

När Camilla Henemark fick beskedet att hon led av ADHD var det förlösande, även om hon minns sin barndom som ljus.

– Det är annorlunda för tjejer för vi får diagnosen senare. Vi syns inte på samma sätt. Killar är ofta är stökiga i skolan. Jag var mer ett Pippi Långstrump-original. Jag tror inte Astrid Lindgren håller med mig men Pippi hade ADHD. En stark karaktär, egensinnig och lever lite i en fantasivärld, vilket är typiskt tjej-ADHD.

Kände du dig annorlunda?

– Det fanns inte så många färgade i Sverige så redan där stack jag ut. Jag fick inte direkt bli skolans lucia, men jag hade inget emot att vara pepparkaksgubbe. På den tiden fanns inte vardagsrasismen, som mörkhyade av afrikanskt ursprung drabbas av i dag, utan det var fortfarande exotiskt. Folk kom fram och ville känna på håret så det var mest glamour.

Camilla Henemarks 2000-tal var en mörk period. Ett mediedrev om att hon var prostituerad, haft sex på ett plan (”ja, jag hånglade och killen var mycket yngre”) och drogmissbrukare drog igång. Hon blev av med jobb på tv och fick inte göra en skiva. Snart var hon både hemlös och förtalad.

– Jag blev arbetslös och folk tänkte ingen rök utan eld. Jag undrade om det var meningen att jag skulle kliva ner från tronen och ut i anonymiteten. Så blev det och jag tappade självkänslan och självförtroendet.

Vännerna försvann eftersom hon jobbade systematiskt med att, som hon uttrycker det, nedmontera sitt liv för att avsluta det. När hon berättar låter det kliniskt, som att steg för steg riva ett hus.

– Jag gjorde mig oberoende av andra människor vilket är livsfarligt. När man isolerar sig försvinner man bort från världen. Jag hade inget umgänge, inga vänner, ingen familj, inte ett skäl att leva.

Räddningen var att bli inlåst på psyket 2009. Risken hade då blivit allt för stor att hon skulle ta livet av sig.

– Man kan nästan säga att en väninna som tog livet av sig räddade mig. Då vill man inte göra samma sak mot en annan, säger hon och tystnar plötsligt med ögonen fulla av tårar och ber om ursäkt för att hon fortfarande har svårt att prata om det.

Men sorgsenheten är snart borta. Camilla Henemark betonar att i dag skrattar hon nästan jämt.

– Jag kan inte låta bli för jag tycker allt är så nyupptäckt och roligt igen. Jag fnissar åt det mesta.

Kanske inte åt att hon 2010 pekades ut som kungens älskarinna i boken Carl XIV Gustaf – den ofrivillige monarken och drogs hon in i ytterligare en virvelvind.

Senast i förra veckans pratshow Robins fanns en sketch om att rota runt i Haga slotts soptunnor för att se vilka presenter till prinsessan Estelle som inte dög. Här fanns ett kort från Henemark där det stod: ”Grattis! I dag är jag världens stoltaste mormor!”

Camilla Henemark säger ”Åh Gud” och kontrar:

– Jag har börjat träna och samma morgon som lilla Estelle föddes låg jag och försökte göra situps. Folk frågade varför jag frustade och stönade. Eftersom jag har en rejäl mage och ser lätt gravid ut svarade jag: ”Jag försöker pressa ut en liten till!” Då skrattade hela teamet så att de ramlade omkull. Det där borde nästan censureras, haha.

Hon vill inte prata om vilket förhållande hon hade till kungen utan säger att hon vänt blad.

– Inte ens i min bok är det ett viktigt kapitel. Jag skriver ingen .

Vad vill alla veta?

– Allt. De får väl slicka på ett frimärke för det är det närmaste de kommer kungen. Ingen har med detta att göra.

Att hennes självbiografi kommer att handla om rabaldret kring kungen är självklart, åtminstone om hon vill att det ska bli en bestseller. Men själv förnekar hon att Bonnier kräver att hon avslöjar vad som egentligen hände.

– Nej. De har inga som helst krav. Men det är klart att kungen är ett kapitel i mitt liv.

Camilla Henemark minns att hennes första ord var ”kan själv”. Det har hon visat gång på gång i sitt liv. Men när det riktigt började krisa och hon hamnade på psyket så var ensam inte alls stark.

– Men jag är nog ”kan själv” fortfarande och det kanske är därför jag är singel för att jag gjort mig så enormt oberoende av andra människor. Jag känner mig lugnare, delvis på grund av medicineringen som gör att jag kontrollera impulser. Men någon gång kanske Pippi slår sig till ro, haha.

Källa: SvD - Startsidan

Lämna gärna en kommentar