En av fyra som avlider på sjukhus dör ensam

Nyheten uppdaterades 2011-12-30 7:52

Det känns lättare att tala om knivarna, med vackra snidade skaft, som ligger på bordet. Lättare än att tala om . 86-årige Jan Bergstrands stora intresse har varit att tillverka bruksknivar på Ekerö, där han bott i många år. Nu har han ett rum på Stockholms sjukhem.

betyder mantel, något att svepa om sig på väg mot döden. kastar inte in handduken i första taget. Men han vet att han inte kommer att besegra cancern i ryggraden.

– Jag kan dö den här veckan, eller om ett år. Men jag tänker inte bli bitter och gnälla. Det här är som Hilton hotell, det finns inget mer att önska, säger han.

– Du förstår inte vilken kärlek de har för en gammal gnällspik som jag.

Två kompisar, förenade i knivintresset, har slagit sig ner på stolarna bredvid Jan Bergstrands rullstol. En av dem har flugit från Umeå. Och Jan Bergstrand, som har sett andra patienter sitta , blir varm när han talar om vikten av att vännerna och familjen finns.

– Det är oerhört viktigt. Tänk dig själv om du inte hade någon omkring dig som ville ha med dig att göra. Jag tycker så synd om dem.

Om dödsögonblicket säger han, efter en kort tvekan:

– Jag kan tänka mig att det skulle vara tryggt att ha någon att hålla i handen. Det viktiga är trygghet, att få slippa smärta. Jag är inte ett dugg rädd.

Överläkaren på Stockholms sjukhem är betydligt mer fryntlig än vad man kan tro om en som basar över en avdelning där i snitt en patient varje dag. Men han älskar också sitt jobb.

Han beskriver det som att ta patienten i den ena handen, och de anhöriga i den andra, och gå in i dödsriket. Och sedan ta med de anhöriga tillbaka.

– Vi försöker skräddarsy döden och hjälpa patienter att acceptera en verklighet de inte vill acceptera.

Det sista som sviker oss är känseln och hörseln. Därför talar sjuksköterskan , som arbetat i 15 år på avdelningen, med den döende ända till slutet. Av de hundratals dödsprocesser hon har sett drar hon slutsatser: de flesta glider sakta över gränsen, medvetandesänkta. Livet ebbar ut, andningen blir långsammare, skuggorna i ansiktet ändras.

– Vi når inte alltid fram, men det brukar gå lugnt till. Vi brukar säga att har man fötts har man gjort det värsta.

Jan Bergstrand har vänner och familj kring sig i en svår situation. Det har långt ifrån alla.

Varje år dör drygt 90 000 personer i Sverige. Enligt statistik från Svenska palliativregistret, dit 36000 dödsfall från samtliga vårdformer inom sjukvård och omsorg har rapporterats in i år, dör fler än en av tre svenskar utan en i rummet. Nära en av sex är helt . Värst är det på . Av dem som dött där i år dog nästan var fjärde i ett tomt rum.

Staffan Lundström är kritisk till att tusentals dör ensamma, mot sin vilja, på landets .

– Det är bekymmersamt. Det finns säkert resursbrister, men man har inte heller varit uppmärksam. Det handlar om ren kunskapsbrist, säger han.

– Sjukhus ser som sitt uppdrag att fixa ditt trasiga ben, inte ta hand om dig när du ligger och dör.

Staffan Lundström tror att den palliativa specialistvården kan lära sjukhusen mycket om smärtlindring, att bemöta närstående och att identifiera döende människor. Så att man hinner göra det viktiga – som att kontakta närstående.

Andra palliativa läkare som SvD har talat med håller med. Som Per Anders Heedman i Östergötlands landsting, som pekar på att risken att dö ensam, trots skriverier i medierna, faktiskt ökar om du flyttas från ett äldreboende till ett sjukhus.

– Sjukhusen överger den här typen av patienter, man låter dem ligga och tappar fokus när man gått från möjligheten att aktivt ändra vårdförloppet.

De ensamma dödsbäddarna berör även Bertil Steen, professor emeritus i geriatrik, som forskat om ensamhet och äldre i många år.

– I princip får det inte förekomma, det finns värden i livet man inte får rucka på. Det är en allmän rättighet att inte behöva vara ensam när man dör på ställen där det finns personal.

Det skiljer alltså stort mellan till exempel äldreboenden och sjukhus. En som kan svara en del om varför är Eva Henriksen. Hon är verksamhetschef på en utvecklingsenhet i Stockholms läns landsting och har nyligen skrivit en rapport om palliativ vård.

– Man kommer till sjukhus för bot i första hand och lindring i andra hand, på särskilda boenden och inom palliativ vård lindrar man i första hand.

Hon välkomnar att allt fler verksamheter rapporterar till palliativregistret och kan få direkt feedback.

– Självklart har sjukhusen mycket att lära. Det är trist att så många är ensamma vid döden. Med dagens mediciner är det svårare att veta när man ska ge upp. Men man måste våga prata tidigare med patienten om döden och få med anhöriga.

Källa: SvD - Startsidan

Lämna gärna en kommentar